collegegirls.blogg.se

Att gå på high school och college i USA är sådant man som liten har sett på film, John Tucker must die, mean girl, high school musical, she's the man, you name it. Detta var sådant man redan som liten drömde om att få göra, man levde sig in i filmerna och önska att man var lika cool som Kate i John Tucker must die som tillslut blev förälskad och fångade sin drömprins. Visst, även jag vet väl mycket väl att allt inte är som i filmer... men någon stans redan där tror jag att en gnista för college i USA tändes. Det verkade bara så himla kul. Jag kan inte påstå att jag pratat om college allt för mycket under min högstadie och gymnasietid, men någon stans i bakhuvudet har väl tanken alltid funnits. En tanke jag för fem månader sedan aldrig kunde ha trott skulle bli verklighet. Faktiskt så fick jag bara ett spontant ryck en dag jag jobbade på röhnisch. Jag visste att två av mina vänner, Ellen och Lina, skulle börja på just det här universitetet i USA. För er som känner mig vet att detta strider tvärt emot den jag är, jag som vanligtvis planerar saker ut i minsta detalj. Spontant började jag att prata med coachen i USA och där sattes processen igång för vad som komma att bli mitt livs största och mest intressanta äventyr. 

 

Jag kan egentligen bara beskriva den med ett ord, KAOS. Som många redan vet blev det klart att jag skulle åka ca 3 veckor innan jag skulle vara på plats i USA. Tre veckor går väldigt fort, speciellt när man har ett jobb, ett lag, en lägenhet och en hel del människor att berätta det för och säga hejdå till. Ut över allt det här är det ju såklart en hel del annat att göra, pappersarbeten, söka visum, fixa med försäkringar, boka flyg, komma åt alla läkarjournaler, fylla i massa medisinska frågor, gå på olika hälsokontroller och få vacciner m.m. Listan är väldigt lång för vad man ska hinna göra innan man över huvud taget kan åka. Och varje liten grej tar sin tid. Jag kan väl säga att allt fokus har legat på att hinna klart med alla grejer som måste fixas, allt annat har egentligen prioriterats bort under den senaste tiden. Men nu känner jag ändå att saker börjar ordna upp sig och jag kan börja andas lite igen. Nu återstår bara packning och det jobbigaste av allt, att säga hejdå.

 

Väldigt svårt att säga när man inte riktigt förstår vad man gett sig in på ännu. Det känns lite som att jag ska åka på ett läger, dock i 4 år. Haha. Ne, men givetvis kommer jag sakna min familj, släktingar och alla underbara vänner. Men jag kommer ju faktiskt komma hem till jul, så är bara borta i 4 månader första omgången. Kommer även sakna mitt underbara jobb, Röhnisch Sportswear, och alla dessa goa kollegor. Jag kommer sakna mina lagkamrater i ÖSK och även tryggheten man alltid har haft här hemma i Örebro. Nu är det lite som att kasta sig ut och så får man liksom se vad som händer.

 

Jag vet att det här låter jättekonstigt, men just nu känner jag faktiskt absolut ingenting. Jag har inte riktigt förstått vad det är jag har gett mig in på ännu. Allting har gått så snabbt att jag knappt hunnit tänka. Visst, det är jättelätt att berätta att man ska åka till USA och blabla... men att förstå innerbörden av detta är desto svårare. Jag ska liksom åka till USA, möjligheternas land med två fantastiska vänner i 4 hela år?! Hur sjukt är det inte. Men jag är otroligt glad att jag valt att ta den här möjligheten för den kommer definitivt inte komma fler gånger. Det här ska bli hur roligt som helst och jag vill egentligen bara åka iväg nu och komma på plats. Det ska bli riktigt spännande att få se ett nytt land, ny fotbollskultur, komma tillbaka till skolbänken igen för att studera på engelska, bo på ett college med en till en början främmande lagkamrat och få se en helt annan värld. WOW.

 

1. Vunnit ligan

2. Solat i Miami Beach

3. Skakat hand med en person som förändrat världen

3. Gått på hockey i NY

4. Kunna prata flytande engelska